2019
Titeln på utställningen kommer från sången ”Sommarkort (En stund på jorden)” som är mest känd ifrån när den framförs av Cornelis Vreeswijk 1987. För mig som är född i slutet av 70 talet så speglar den sången på något sätt den känslan som jag minns fanns när jag var liten. Trots den ganska bistra texten så finns det en framtidstro, det är en gemenskap och människan och naturen lever ändå ganska nära varandra. Kanske är det Vreeswijk röst som gör det, men om jag blundar ser jag ser dansande barn på en sommaräng med blomsterkransar i håret framför mig. Jag minns att jag frågade om världens undergång när jag var liten, men fick alltid svaret att om det någonsin sker, så är det om miljontals år. Hösten 2017 fick jag ateljéstipendiumet i Beijing; Kina från Västra Götalands regionen. Genom min resa till Kina så började jag att undersöka och fundera kring smogen som finns i Beijing, som gör att människor dör i förtid, framkallar cancer, och gör att barn och vuxna helst inte ska tillbringa tid utomhus vissa dagar. De flesta bär ansiktsmasker så fort de går hemifrån, även små barn bär masker. Om du inte har en luftrenare i ditt hem så kan du under vissa perioder vara tvungen att bära ansiktsmask även inomhus. I Beijing kunde jag känna smaken av gift i min mun när jag vistades utomhus. När jag kom hem till Sverige var det någonting som skavde i min hals i en månad.
Jag var där den 1 oktober som är Kinas nationaldag, då var himlen blå och det fanns ingen smog, så är det varje år. För till den dagen stänger man ner alla fabriker och ser till att luften är ren och att solen skiner. Det blir tydligt att det går att förändra, men att den förändringen inte vill göras.
Men dessa erfarenheter från Kina började jag bygga upp och arrangerar bilder i Sverige, där jag försökte förflytta min känslan av förgiftning från Kina till Sverige, men även upplevelsen av maktlöshet.
Samtidigt har medvetenheten om miljökatastrofen vuxit sig allt större och kommit närmare, även till Sverige. Känsla av maktlöshet och tafatthet kring orkaner, bränder, översvämningar och förgiftning blir allt starkare i hela världen, så även för mig.
Under arbete gång får jag världen finaste son. Arbete och det personliga vävs, om möjligt, ännu mer ihop. Medans jag ger min son mat, nattar honom och älskar honom så mycket att jag skulle vilja kunna ge honom hela världen och mer till, så växer frågorna i huvudet på mig. Hur ser framtiden ut? Kan jag lova honom en lika ljus framtid som jag blev lovad när jag växte upp? Vilken värld är det som jag och alla andra lämnar över till barnen?
Visades på 3:e Våningen i Göteborg